penttinen.se

Jag ska nu göra en kort historia lång för att försöka ge mer tyngd åt händelsen.

Det hela började för några år sedan då jag utvecklade ett brinnande intresse för domäner och deras användningsområden. Jag har sedan barnsben gillat att leka med ord och just domänhandel kändes som det skulle passa mig som handen i handsken. Sagt och gjort, jag började hitta på både dumma och lite mer genomtänka domännamn och införskaffade dessa så fort jag hade pengar över. Vissa utvecklade jag tjänster på, andra såldes och vissa var så värdelösa att de helt enkelt bara fick löpa ut.

Efter ett flertal år av ordkombinationer, backsnaping, julreor och oändliga listor med kommande domäner sprang jag över en domän som verkade riktigt intressant. Det var söndagen den 21a juni 2009 och långt efter läggdags. Jag hade ögnat igenom bardate_domains.txt ett flertal gånger då mina trötta och blodspränga ögon plötsligt skådade mitt blivande kap! En fin och näst intill skimrande domän på endast tre tecken. Domänen nr1.se tittade tillbaka på mig och viskade ”snappa mig, snappa mig…”

Hjärnan snurrade på högvarv och började fundera på alla tuffa tjänster jag kunde utveckla på denna underbara domän. Fingrarna smattrade över tangentbordet när jag febrilt kollade upp de vanligaste snapbacktjänsterna. I min panik hittade jag endast snapback.se där den redan var bokad. Min olycka och misär vara total. Det var över. Jag kunde lika gärna hitta en ny hobby, som att skulptera potatisar eller bygga figurer av sockerbitar och lim.

Efter några minuters förtvivlan öppnades himlen och G.. oogle pekade med sitt allsmäktiga finger. Jag var räddad! I adressfältet uppenbarade sig wk.se och jag ramlade in hos Webbkonsulterna! Min sorg var som bortblåst och min förtvivlan ett minne blott. Jag fullkomligen krafsade in min snap-order då mina händer vid det här laget skakade av oro, stress, sömnlöshet och total lycka! Om inte snapback.se hann före skulle jag bli ägare av världens tuffaste domän. Begreppet ”världen” var i det här fallet den lilla extasbubbla av koffeinmissbruk och yrsel jag då befann mig i.

Morgonen smög sig allt närmre och jag beslutade mig för att blinka lite långsammare för att slutligen falla in i en djup sömn med glada domändrömmar. Efter fyra timmars sömn ringde klockan. Jag kastade på mig kläderna och sprang hela vägen till jobbet. Väl framme loggade jag in fortare än en oljad knölval och kollade min mail. Fann ett flertal meddelanden om hur liten min penis är, att jag borde köpa något som liknade viagra och diverse ryska damer som försökte få kontakt med mig. Jag lät min penis och de ryska damerna vänta. Mina ögon spejade efter ett mail från wk.se där de bekräftade att min order lyckats. Till min stora besvikelse hittade jag inget.

Än en gång förstörd och uppgiven kollade jag vem som fått min älskade domän. Men vad nu? Mitt whois-uppslag returnerade ”nr1.se” not found. Den var alltså inte registrerad?! Jag visste inte om jag skulle skratta, gråta eller ringa och skälla ut Webbkonsulterna. Jag valde det sista alternativet.

Då jag till naturen är en relativt konflikträdd och söt kille förklarade jag lugnt och snällt mitt problem för personen på andra sidan telefonlinjen. De bad om ursäkt och informerade om att det måste ha varit något systemfel hos IIS då den inte registrerats via snapback.se heller. Fair enough, tänkte jag då de lovade att registrera den till mig manuellt. Så fort jag la på luren hamrade jag whois-servarna så hårt att jag riskerade blockering. Femton minuter gick, en timme gick, två timmar gick! Fortarande inte registrerad! Då, äntligen, efter fyra timmars väntan blev den registrerad! Av någon annan via Binero?! Vad i hela helvete?

Som jag berättade tidigare har jag svårt att skälla ut folk så jag skickade ett snäsigt mail till Webbkonsulterna och frågade vad de höll på med. De hade ju lovat mig domänen. Svaret kom relativt omgående. De bad än en gång om ursäkt och ville kompensera mig med ett 4GB USB-minne. Ett USB-minne?! Hur i hela friden skulle det läka mina sår och hålla om mig när jag grät mig till sömns?

Jag bet ihop. Läste några penis-mail och försökte plocka fram mina cojones. Jag svalde hårt och skickade dem min postadress. Därefter slängde jag alla mailkonversationer och försökte glömma denna traumatiska händelse.

Dagar och veckor passerade. Jobb, sömn och våldsamma tv-spel lugnade mitt sinne. Det utlovade USB-minnet dök dock aldrig upp. Mitt hat för Webbkonsulterna växte sig större med var dag som gick. Till slut var det så stort så jag fick någon form av minneslucka. Mitt psyke klarade antagligen inte pressen och förträngde hela händelsen åt mig. Tills idag.

Då man som regel måste städa sin lägenhet åtminstone en gång per år började jag med detta mastodontprojekt idag. Jag gav mig på det värsta. Köket. Efter fyra timmars gnuggande och fejande började det se någorlunda anständigt ut. Jag hämtade andan och gav mig på det värsta… av det värsta. Städa under diskbänken, där soptunnan står och där man ställer all skit man inte orkar se. Det luktade öl, gammal mat och jag hittade några döda djur. Jag räddade det som räddas kunde av användbara saker och ställde ut detta på golvet. Det var då! Just som jag sträckte mig längst in i sörjan och oredan som jag kände förpackningen! Jag greppade den plastiga asken och lyfte ut den i ljuset.

Där var den! Det USB-minne jag trodde de glömde bort och som byggt upp mitt hat under all denna tid. I själva verket var det jag som glömt att jag stoppat undan den med allt annat. En blandad känsla av välbehag och skam spred sig genom kroppen.

Jag vill därför tillägna detta extremt långa, och lätt överdrivna, blogginlägg till Webbkonsulterna som en ursäkt till mitt ”hat” som ni inte vetat om.

Tack för att ni finns. Jag älskar er, trots att jag aldrig varit kund. Puss.